En reserapport från Indien: 
Några dagar i början av november 2023
Mellan leenden och tårar

När jag börjar skriva detta så sitter jag på planet på väg hem från Bangalore. Det är sex år sedan senast och  alldeles för länge men det kom en pandemi emellan. Resan 2020 fick ställas in pga att Indien stängde ned.  Det är verkligen med delade känslor jag reser hem. Sex år är lång tid och det märks på barnhemmet. Å ena sidan är det alla stunder med dessa barn där de ställer sig upp när vi kommer in i ett rum, leende, vinkande med orden hello uncle, hello brother adam. Det bara lyser i ögonen. De ler, tittar, vill prata, frågar hur det är.  Det är så uppenbart att dessa barn har det bra. Bra på det sättet att de är trygga. De får näringsriktig mat, rejält med mat. De har hela kläder. Varje dag erbjuds utbildning. Och inte minst får bekräftelse från ledarteamet.

Och allra viktigaste som en konsekvens av ovanstående: Barnen kan ha drömmar! Något vart och ett av de äldre barnen också har.  Första kvällen visas vi runt mellan de olika lokalerna. I de äldsta tjejernas byggnad sitter ca 25 tjejer i åldern 14-17 år  i fyra rader på golvet. Blir så berörd att jag helt glömmer att ta en bild. De svarar omgående när vi undrar om deras framtidsdrömmar. Läkare, polis, lärare, ingenjör. Målbilden är klar. Och när jag påminner mig själv om vad dessa barn kommer ifrån. De allra fattigaste hemmen i Indien, plåtskjul och hyddor, bland sopor och vuxna som tappat hoppet. Där livet handlar om att arbeta alla dagar i veckan, för att överleva. Så är det helt fantastiskt. Jag vet. Jag har själv suttit i fler av dessa flyttbara tillfälliga hem, nedsotade och orimligt varma. Att då se barnen i denna miljö, där några tror på dem, så pass att de drömmar de precis berättat inte är någon omöjlighet. Tvärt om. Ashok, Pryanka och Stella är exempel på att det är möjligt. De var med när barnhemmet startades, och har idag arbete som sjuksköterskor och lärare. Bor i egna lägenheter och försörjer sig och sina familjer. Så fortsätter vårt besök på barnhemmet i början av November. 

Det är helt omöjligt att inte beröras till glädjetårar när jag möter barnen efter en skoldag, som avbryts tidigare på grund av att ett kraftigt åskväder drar in… Jag går mot skolan och där kommer barnen, hand i hand, i en lång rad.  Det lyser om dem… så fina på väg hem!

Svårt att inte le när jag ser barnen. Även nu hemma i Sverige igen. Samtidigt. Ska vara ärlig. Denna gång är det också jobbigt att besöka dem. Det är så mycket som förändrats. Myndighetskrav gör att de måste hålla barnen åtskilda i mycket högre grad. De yngre tjejerna för sig, de äldre för sig, samma sak för pojkarna. Dessa krav i kombination med att de hyr in sig i lokaler i ett område som inte är säkert gör att de idag bor uppdelade. I lokaler med höga murar runt om för att garantera säkerheten. Precis intill ligger ett slumområde och man är orolig för barnen ska utsättas. I varje område har man vakthundar som ska reagera på obehöriga som ska ta sig in. På mig skäller de oavbrutet. 

 Den här uppdelningen gör ont i mig. De har inget val på den plats de är på. Lokalsituationen är nu mer akut än någonsin. På något sätt skjuder det inte av samma liv som vid tidigare besök. Dhiraj håller med. De är själva oroliga. Under våra få dagar vi är där ringer Dhirajs telefon närmast oavbrutet. Rader av problem. En av tjejerna mår dåligt. Regnet fyller innergården till de yngre tjejerna, och vattnet måste pumpas bort innan toaletterna svämmar över in i lokalerna. Några av barnen dyker inte upp efter höstlovet, vilket verkligen gör alla oroliga. År av studier och omsorg, och inte minst drömmar kan gå om intet, om föräldrarna väljer att gifta bort dottern eller hålla kvar sonen hemma för arbete.  Och det är där någonstans som det gör mest ont av allt. Pandemin innebar att de tappade alla barn i årskurs 10 till 12.  Deras stolar är tomma. Från att ha varit 185 barn är man nu 120. När barnen skickades hem för att Indien stängde ned och livet övergick till att överleva för deras fattiga familjer flyttade man tillbaka till hembyarna och barnen fick börja arbeta. De kom aldrig tillbaka. 
Bara ett par år till i skolan och de hade haft en helt annan framtid. Så nära. Så förtvivlat. Dhiraj tittar på mig och fortsätter: "Vi har försökt. Vi har sökt dem,  ringt dem i något fall har vi till och med åkt hem till byarna vi tror de är i…"  och så avslutar han. "Det gör så ont i oss."

Lokalerna
Den mest påtagliga förändringen är lokalerna. De finns i ett område i norra Bangalore, numera inklämt mellan Bangalores högsta huskomplex, ett Marriott hotell, ett slumområde och ett reningsverk. Strax norr om byggs metron ut, och bygget hörs påtagligt dygnet runt.  Här hyr man numera 5 olika byggnader fördelat på skola, boendelokaler och samlingslokal med kök. Pga myndighetskrav har man tvingats lägga fina klinkergolv i alla lokaler. I samlingslokalen ligger ett stort trägolv. Köket är numera ett rent utrymme utan sotsvarta väggar,  med gasspis och stora kokkärl. Varje boendedel har utrustats med utrymmen för tvätt, toaletter och förvaring. Det är bra mycket finare och bättre än vid senaste besöket, samtidigt som inget egentligen är ok. Det är enormt varmt under plåttaken, putsen på väggarna släpper av fukten, regn och luftfuktighet ger rötangrepp. När vi är där kommer en försenad monsunperiod. Skyfallen varje eftermiddag fyller innegården till de ynge tjejernas bostad. Det står fler decimeter vatten på golvet och ingen avrinning. Toaletterna skulle inget av våra barn gå på.  Myndighetskravet är att ett barn ska ha minst 40 squarefeet att bo på i sovutrymmena, ca 4 m2 vilket kan låta lite. Men följden är att de inte kan ta emot fler barn. Jag förstår kraven men samtidigt, alternativet är att barnen bor i plåskjul på några få kvadratmeter tillsammans med syskon, föräldrar, mormor på en plats och omständigheter som är alt annat än lämplig för barn.

För lokalerna betalar de en hyra som är drygt 100.000 SEK om året, där varje renovering eller åtgärd för att ett träd faller ned eller tak blåser av ligger på hyresgästen. Likaså renoveringen av lokalerna. Mycket stora summor för Living hope.  Slutsats: Är det en sak som det bara måste bli förändring på så är det nya lokaler. Kommer berätta mer om Dreamhome, planerna på ett nytt hem och skola i kommande nyhetsbrev. Men kan avslöja redan nu att utan nya pengar finns ingen lösning. Detta är något som oroar mig mer än något annat just nu.  

"Är det en sak som det bara måste bli förändring på så är det nya lokaler."

Skolan - Anton Public School
Nyckel till allt är utbildning. Utan utbildning ingen framtid. Det vet barnen om. De är påtagligt studiemotiverade. Det syns. På sättet de arbetar på lektionerna. Arbetar idogt, under tystnad i sina böcker. Ser upp till lärarna, kämpar inför varje examen. Till skillnad från Sverige så avslutas varje läsperiod med en examen. De måste klara den för att lyftas vidare. Varje eftermiddag efter skolan gör de läxorna. De sitter tyst, med benen i kors, på rad med böckerna i knäet eller på golvet och skriver. Ja verkligen helt tysta. 50 barn tillsammans. Det är så fascinerande. Blir flera gånger bara sittandes för att titta på dem när studerar. Det är vackert på ett alldeles eget sätt. Varför detta fokus?  De vet att studier är deras möjlighet. Nyckeln till ett liv som sjuksköterska, lärare, polis eller ingenjör.
Att Living Hope kan erbjuda egen skola är helt avgörande för barnen. När de startade barnhemsverksamheten tog de barnen till den allmänna skolan. Vi var med en gång på besök. Ca 60 barn i ett klassrum som ungefär var hälften så stort som ett svenskt. Bänkarna räckte bara till hälften av eleverna. Lärarna var de som stod lägst i rang, eftersom det inte anses fint att arbeta med dessa kastlösa barn. Ingen undervisning på engelska, vilket är viktigt får många arbeten i Indien idag. Då var det en omöjlig dröm att kunna starta en egen skola, med fokus på kvalite och mindre studiegrupper. Men tack vare vårt stöd och samarbete med Anton utbildning i Kristianstad har de kunnat starta en skola, Anton Public School, godkänd av myndigheterna. Dhiraj har utbildad sig till rektor och idag har de årskurs 1 till 8 och stort fokus läggs på pedagogik och studieresultat för varje barn. Skolan gör att barnen har en framtid..
Men skolan har tre utmaningar:

1) Skollokalerna är allt annat än bra.  
Idag hyr de in sig i en liten sliten byggnad när barnhemmet. Sex stycken mindre rum i samma lokal och ett enkelt plåttak. Det blir olidligt varm när solen skiner. Det som slår oss är att lokalerna är utan dörrar. De sitter i praktiken alla klasser i samma rum. De arbetar så tyst att det fungerar men är långt från optimalt.  
Undervisningen och lärarna är så bra att de egentligen skulle kunna ta in betalande elever utifrån. Ett sätt att finansiera verksamheten men också att ge fler fattiga möjligheten till skola. Win/win. Man har bjudit in några men föräldrarna har tackat nej pga att lokalerna är så dåliga. Det blir ett moment 22. De har inte råd med nya lokaler, men nya lokaler skulle kunna göra att de kan ta in betalande elever, som i sin tur gör att de har råd både med lokaler och fri skola för de allra fattigaste.

 

2. Lärarna
De har svårt att hitta bra lärare. Senaste åren har myndigheterna infört krav på lägsta löner vilket har drivit upp lärarlönerna i hela Indien. De som väljer vara lärare på Anton Public school gör det med hjärta, för att vara en del av visionen, inte pga lön. Men för att garantera en bra kvalite så behöver man kunna attrahera och behålla bra lärare, och det innebär att lönekostnaderna stiger. Och utan en enda krona i stöd eller bidrag från myndigheterna så blir varje ny månad en kamp. 

3. Efter årskurs 8
Idag har de bara tillstånd att ha skola till årskurs 8. De skulle kunna söka tillstånd för upp till årskurs 10 som är sista året i grundskolan, men säger att de inte kan få det utan att muta sig fram. Något de varken vill eller kan. Det kräver också mer lärare och framförallt bättre lokaler. Idag betalar de därför en annan skola ca 10 minuters gångväg från barnhemmet. Skolan är bra men kostnaden för barnen är ca 4000 kr per läsår. Egentligen inte mycket för ett barns studier i ett helt år, men ett mycket stort belopp för Living hope. Idag har de ca 25 barn i årskurs 9 och 10. Lösningen är inte hållbar över tid. redan i juni kommer man behöva betala för en klass till, dagens årskurs 8 som tar klivet upp.
 
Jag kan inte se det framför mig. Att eleverna i årskurs åtta inte ska kunna få fortsätta sina studier?! Då är allt om intet…  Får barnen gå ut årskurs 10 plus 2 år på det som kallas pre-universitet så kommer de kunna få bra jobb och försörja sig och sina familjer. Det är hela nyckeln i allt arbete. Så förvandlas dessa barns framtid för alltid.
 

Inför vår resa så bad vi om stöd till att kunna köpa regnjackor till de äldsta barnen som går till sin skola varje dag. När vi var där så var det en försenad monsun och det kan verkligen regna intensivt. 
 

Vill ni som företag göra skillnad?
Kanske ta ansvar för en lärarlön varje månad? 
Möjlighet finns att ge som företag/organisation via faktura.
Klicka på länken nedan i så fall!

 Direkt hjälp. Inga mellanhänder, ingen administration.
Swish ovan eller bankgiro 786-7989.