logo-h2

En berättelse från Indien som berör – Ta dig tid att läsa!

En berättelse från Indien som berör - Ta dig tid att läsa!

   
En berättelse vi vill att du läser

Detta nyhetsbrev skickas regelbundet till partners och andra vänner till helpforchildren.se

På ett flygplan hem från Bangalore...

Detta nyhetsbrev är lite annorlunda... skriver det på vägen hem från Bangalore och mitt senaste, men långt ifrån sista besök på barnhemmet. Redan efter första meningen är det är helt omöjligt att hålla tårarna tillbaka. För det vi fått vara med om senaste veckan önskar jag att alla skulle få uppleva.

Fredagskväll 3 november. Vi sitter i ett rum på cirka 70 m2 fyllt av nästan lika många barn som kvadratmeter. Alla är pojkar och ingen är äldre än 12 år.  På golvet framför oss ligger de uppradade. Många men inte alla under filtar. Gamla slitna filtar. De flesta har tunna galonklädda madrasser men några ligger rakt på betonggolvet med bara en tunn matta under. Längs väggarna står plåtlådor. I dessa lådor finns allt vad varje barn äger. De mindre barnen delar på en låda. Det är minst 30 grader i rummet och det luktar en blandning av fuktig betong, gamla filtar och Indien som den här tiden på dygnet domineras av rök från sopor som bränns. Vi får veta att under senaste monsunen hade man stora problem med att det regnade in. Barnen ligger tätt. Väldigt tätt. Flera av dem skuldra mot skuldra. De sover alla med kläderna på.

Mitt framför oss ligger en liten pojke. Han är fem år, och har precis anlänt till barnhemmet. Pojken intill honom håller honom i handen. Dhiraj berättar att han inte ens grät när hans mamma lämnade honom. Tankarna kommer. Barn som inte gråter när det skiljs från sin mamma? Och vad kan få en mamma att lämna bort sitt enda barn? Hur dåligt ska det bli innan man tar beslutet? Tårarna rinner ned för min kind.
Någon minut senare står vi på en liten innergård ca 100 meter längre bort. Den är avskild från övriga området med en hög mur och en rejäl plåtdörr som kan låsas från insidan. På gården står några vattentankar med vatten för hygien och tvättning av kläder. Det finns också tre dörrar längs ena sidan. Tre små 1x1 m  skrymslen till toaletter . Stanken från dem känns över gården. Rakt över hänger barnkläder på tork på uppspända linor. Vi går uppför en trappa mot ett rum.  Utanför står många skor, dammiga, slitna men ändå prydligt uppradade i trappan. På dörren står det Girls room och rummet vi kliver in i är något större än det vi nyss varit i. På golvet framför oss, många med filtarna uppdragna över huvudet ligger ännu fler barn... bara hälften av dem har plats på en madrass. De ligger bokstavligen på golvet och sover. De äldsta tjejerna sover i gamla våningssängar av stål. De får vara vakna, för läxläsning, en timme mer än de yngre tjejerna som redan sover. Framför oss ligger 75 barn. Tårarna rinner ned för kinden igen.
Inget, och då menar jag inget barn borde få växa upp så. Ändå är det så otroligt mycket bättre än alternativet.
Dagen innan. Torsdag. Vi går några hundra meter från barnhemmet. Ett flygfoto hade gett en bild av idylliskt område fullt med kokospalmer. Men det är allt annat än idyll. Det är skräp överallt. Magra hundar skäller aggressivt mot oss. Luktar avföring från diket längs vägen vi går. Vi kommer fram till en öppen plats. Runt om oss ligger en rad plåtskjul hoplagade med träskivor och presenningar. Det springer barn överallt. Väldigt magra, smutsiga barn. Några saknar byxor helt. Ett par mammor sitter i skuggan och iakttar oss. Inne i ett av skjulen sticker en fot fram... en pappa ligger och sover ruset av sig. Mitt på dagen, när han borde vara vaken och försörja sin familj. De här barnen har ingen framtid. De kommer aldrig gå i skolan. De kommer aldrig göra annat än det deras föräldrar gör. Förbli analfabeter. Försöka överleva på arbete som innebär att de sannolikt dör redan innan de är femtio... och samtidigt dränka smärtan i droger. Det river i oss. Det smärtar. Våra egna barn gråter. Vi gråter alla.
Se filmen från den miljö där barnen kommer ifrån. Utan framtid.
Med oss är Ashok. För några år sedan satt jag i hans föräldrahem. Vi står precis intill nästan ett identiskt hem nu, i form av några trasiga presenningar och håliga plåtar som bildar en triangelformad liten konstruktion. Som ett tremannatält, men ändå inte. Det står några plåtkärl. I ena hörnan ligger några bastmattor att sova på, i den andra en liten grop att laga mat i.  Insidan är alldeles svart av sot. Det var hans hem för föräldrar och 4 syskon. Minns att han berättade att det var föräldrarna och de minsta som sov där inne. Själv sov han utanför, om det inte regnade.  Han var han dömd till samma liv som barnen runt om oss nu har.
Idag har Ashok universitetsexamen inom Ekonomi och arbetar på Anton Public School. Han är lärare och pratar med oss på engelska.
Den tunna skillnaden mellan honom och dessa barn är att William John efter att ha berörts av situationen valde att erbjuda Ashok och 9 andra barn tak över huvudet, mat och framför allt utbildning. Och plötsligt förändras barnens framtid. Och deras kommande barn. Ut ur slum. Ut ur förutbestämd fattigdom.
15 år senare har det växt till 179 barn i Bangalore

Det är dessa barn som nu ligger framför oss. Fortfarande väldigt spartanskt. Fortfarande sårbara och i behov av nästan allt. Men de här barnen har ett hopp. De kan drömma om en framtid. För att William, Rebecka och Dhiraj med några till har valt att ge sina liv för dem. När William, idag 60+, berättar för oss om barnen rinner hans tårar. Tårar från ett hjärta som blöder.

De av barnen som fortfarande är vakna sätter sig upp. De ler. De vinkar till oss. Säger på sitt helt underbara sätt. I kör. Good night. Det är helt oemotståndligt. Har så lite men ändå så tacksamma. Påtagligt lyckliga. De har fått möjligheten.

En ohållbar situation!
Tillbaka på planet. Gråter igen. Situationen sedan Living hope tvingades flytta från det gamla barnhemmet är helt ohållbar. Barnen är utspridda i flera olika mycket enkla lokaler. I ett område som är allt annat än tryggt. Det är faktiskt inte värdigt. Dhiraj och de andra ledarna gör ett fantastiskt jobb. Men när kokerskan lagar mat tre gånger om dagen på marken i en miljö som vi inte ens hade för hundratals år sedan, till 179 barn. När det ligger döda råttor på marken inne på området och det inte finns en yta att samla alla barnen på samtidigt. När barnen leker barfota bland byggsopor, skräp, glas. När 10 åriga flickor sover rakt på golvet utan madrass. När vattnet ännu en gång tar slut så att röda och blå teamet inte kan tvätta varken sig själva eller kläder. Då är gränsen passerad.

Allt är provisoriska lösningar. De kostar. Just nu hyr man lokaler i området för 60.000 Rs per månad. Pengar som inte kommer tillbaka. Inte skapar värde. Utan bara håller nuläget knappt flytande.

Situationen är inte hållbar. Vi konstaterar det gemensamt när vi sista kvällen sitter och ser några av barnen förbereda kvällsmaten. Dhiraj suckar, tittar på mig och säger vad ska vi annars göra? Alternativet, är att skicka hem barnen, tillbaka till barnarbete. Det alternativet finns inte. För vilket av barnen ska de välja? Valet går inte att göra, därför blir valet att fortsätta. För att deras hjärtan säger det.

Med en börda av 179 barn

På ett kommando som inte går att uppfatta ställer barnen upp i raka rader för kvällsmat. De är tysta. Står stilla och väntar på sin tur. Går och hämtar en gul plastbricka. Hämtar mat som de äldre barnen lägger upp. Enorma portioner. Ris med lite sky. De yngsta barnen tar först. Sätter sig i en trappa och äter. Fortfarande tysta. Alla barnen äter upp allt på tallriken, in till sista riskornet. Sedan gå de själva och diskar sina brickor. Några äldre pojkar häller vatten till dem medan de diskar. De äldre barnen sätter sig på plastpallar och plåtbord. Minns att vi samlade in pengar till borden. NU står de där med 100 barn som äter på dem. Det är fantastiskt att se allt detta ske framför våra ögon. Lugnet. Hungern. Flödet där 179 barn ges mat. Tacksamheten. Då slår det mig. Detta sker tre gånger om dagen. Vilket ansvar. Vad händer om de inte kan köpa mat? Om ett barn blir sjukt? Om någon tar sig in till tjejerna på natten? Det är en enorm börda. Är så imponerad av Dhiraj och William. De är hjältar på riktigt. De har gjort ett val. Dessa barn är deras liv. Vi är här några dagar. De har ansvaret alla dagar. Livet ut…

3 gånger om dagen får barnen mat. Se filmen från kvällsmaten den 3 november 2017

Du behövs nu!

Helpforchildren.se har bildats med ett enda syfte. Att förmedla pengar ned till just dessa barn på Living Hope childrens Home och deras skola Anton Public School. De har allt. Vision. Ledarskap. Ett koncept vi vet fungerar. Ashok och många fler av barnen som tagit examen är beviset för det. Det som saknas är pengar. Pengar för mat för dagen. Pengar till ett nytt hem. Just nu klarar man inte av att hålla det på en hållbar nivå. Sedan jag var där senast har det blivit sämre. Det gör så ont i mig.

 

Vi behöver bli fler som stödjer varje månad. Utöka partnerkretsen. För det behöver vi din hjälp. 150 kr/månad och du stödjer med allt ett barn behöver. Vet du någon mer du skulle kunna utmana? Snälla gör det. Vi säkerställer att allt du ger når fram. Du gör det enklast här:

Klicka här för att bli partner och stödja barnen varje månad!

Dream home - Nu bygger vi!

Den 1 november åkte vi och ca 20 av barnen ut till utkanten av Bangalore. Här äger man sedan tidigare en bit mark. Inte stor, ca 10x30 meter, men stor nog att bygga ett nytt barnhem för minst 225 barn på. I en miljö som är långt säkrare och tryggare än dagens utspridda barnhem. Och som framförallt är deras egna. Där de kan växa.

Tillsammans tog vi det första spadtaget. I veckan betalade de bygglovet och i januari börjar de bygga. Finns pengar? Nej. Inte tillräckligt men det går inte längre. De måste agera. Ta barnen från dagens miljö. Vi har ca 400.000 kr som vi samlat in via armbandskampanjen mm. De behöver 2.7 Mkr.

Första spadtaget!
Vi vet att det finns de som skulle vilja gå in och stödja. Som vill kunna säga att jag var med och förändrade dessa barns framtid och med dem ännu fler. Vi vill komma i kontakt med dig som vill vara med. Du når oss på info@helpforchildren.se

Håll koll på oss närmaste veckorna.

De kommande veckorna kommer vi släppa vår julkampanj, där du som privatperson eller företag kan vara med och ge en riktad gåva till barnen. Vi kommer med en särskild önskelista i år.

Vi kommer också berätta mer om barnen och om deras skola.

Följ oss
Fler nyheter på vår hemsida
Frågor? Kontakta oss
Dela nyhetsbrevet på facebook
Skicka vidare till en vän
Om oss: Helpforchildren.se är en ideell förening med enda syfte att stödja och utveckla barnhems- och skolverksamhet i Indien. Allt arbete sker ideellt varför det du ger oavkortat går till barnen.
Swish:1235622774   Bg:786-7989   

Copyright © 2017 Helpforchildren.se.

Vill du inte ha fler utskick så avanmäler du dig enkelt genom att klicka här.

Email Marketing Powered by Mailchimp